Nu ska jag ta och sova, och hoppas att mitt konstiga humör m.m. är borta när jag vaknar och att ingen drar upp det igen. Vilket nog är lite för mycket att hoppas på, och det värsta är ju att jag egentligen inte kan ge något svar, för jag vet inte själv varför. Det bara blir så, jag bryter ihop, och oftast är det bara något minilitet som får bägaren att rinna över, och vad grund anledningen är har jag då glömt bort. Kan ligga och gro i nån månad innan vågskålen tippar över. Och då, när dne väl tippat över, då ska alla bry sig, då ska alla fråga om varför och allting. Ingenting när man bara har en liten svacka, när det kan hjälpas av, utan alltid när det redan gått för långt. Så trött på det, men får ta och skylla en del på mig själv också. Jag är inte den bästa på att berätta hur jag mår, jag gömmer mig.
Om jag någonsin hittar en människa som kan läsa direkt vid första svackan och hjälpa, så ska jag ta och kedja fast den personen vid mig...

Kram!